Ibland kan det vara ganska svårt att förstå allt som står skrivs på en vanlig vinetikett och faktiskt är det heller inte så ofta man intresserar sig i detalj för vad som står skrivet när man köper sitt vin. Namnet, -ursprungslandet, -regionen och kanske årgången brukar vara den information som de flesta begränsar sig till när de köper sitt vin. Det ska dock påtalas att en vinflaska innehåller betydligt mer information än så och det kan vara riktigt intressant att bedriva detektivarbete för att avkoda det som står skrivet.
Den obligatoriska informationen :
1. Volymen. Det är den totala volymen på innehållet i flaskan.
2. Alkoholhalt : en viktig beteckning inte minst för att beskriva vinets karaktär. Under 11% anser man att det är ett lättvin och över 13% är det ett kraftigt vin. Däremellan ligger den genomsnittliga alkoholstyrkan. På senare år blir det alltmer vanligt med viner som når ända upp till 13-15% alkoholstyrka.
Dels är det klimatet som ändrats märkbart och som gjort att den starka sommarsolen ger druvor med hög sockerhalt som sedan omvandlas till viner med hög alkoholhalt. Men däri ligger inte hela sanningen, smaktrenden har de senaste 10-15 åren gått i riktning mot kraftigare och mer alkoholhaltiga viner, ibland kallade “bombviner”. Det stigande intresset för Chateau-neuf-du-pape, hela Rhônedalen och Amarone i Italien är bevis på detta.
3. Vinkategorin : beskriver vilken kategori som vinet tillhör enligt lag (se Hur identifierar man ett vin). Det handlar om “Vin de France”, “IGP” (indication géographique protegée) eller AOP (appelation d’origine protégée). De 2 senare kategorierna beskriver också var vinet kommer ifrån rent geografiskt.
4. Ansvarig buteljerare : namn och adress på den som enligt lag är ansvarig för vinet för eventuella reklamationer.
5. Sanitära föreskrifter : EU-lagstiftningen kräver att förekomst av sulfiter som överstiger 10mg/L av SO2, ska markeras med ”Innehåller sulfiter”. Sulfiter tillsätts främst för att döda bakterier och för att garantera en bra lagring av vinet. Fransk lagstiftning kräver också att man markerar en varningssymbol riktade åt gravida kvinnor.
Den fakultativa informationen :
1. Varumärket eller namnet på vingården
2. Årgången : är inte obligatorisk men är mycket användbar för att veta när vinet kan drickas och för att utvärdera lagringspotentialen när man köper vinet. För den vinkunnige är årgången dessutom viktig för att bestämma kvaliteten på vinet. Idag har vi inte längre några riktigt dåliga årgångar. Men det finns de som, beroende på region, anses bättre än andra och vars viner har högre lagringspotential.
3. Druvsort : det är fullt lagligt att på etiketten markera druvsorten på viner tillhörande kategorierna IGP och AOP. EU har på senare tid också tillåtit att markera namnet på druvsorten även om vinet gjorts ända upp till 15% av en annan druvsort än den som nämns på etiketten. Det får försvaras med att man velat harmonisera lagstiftningen med den som gäller i många länder utanför EU.
4. Tappats på flaska på egendomen ”Mise en bouteille à la propriété” : det anses vara en stämpel eller försäkring om hög kvalitet. Vid sidan av vingårdarna har kooperativen rättigheten att som förlängning av vingårdarna använda denna markering. Vad gäller Champagne finns det 3 olika markeringar :
RM : “recoltant manipulant”, gäller när vinodlare själv tappar vinet på flaska
NM : “négociant manipulant”, gäller när vinet tappas av någon som köpt vinet, men som inte har odlat det.
CM : “cooperative de manipulation”, gäller när ett kooperativ tappat vinet på flaska.
5. Klassifiering : i vissa regioner finns det lokala klassifieringar. Till exempel för Bordeauxviner (Médoc, Graves, Saint-Emilion, Sauternes) är det vingårdarna/slotten som klassifierats. I Bourgogne å andra sidan är det jordmånen som bestämmer klassifieringen. “Premier cru” och “Grand cru” bestäms utifrån plats där vindruvorna odlats. Skillnaden kan vara enorm både i smak och pris mellan viner som odlats på bara ett par kilometers avstånd från varandra. Även Alsace har sina “Grand crus” och likaså Champagne har “Premiers” och “Grands crus”.
6. Bio : denna symbol betecknar viner som driver ett biologiskt jordbruk. Denna klassifiering kan fås genom att man godkänns av ett certifieringsorgan. Det ska dock tilläggas att många av de mest prestigiösa vingårdarna driver ett biologiskt jordbruk utan att för den sakens skull markera det. Anledningen är att man vill, om det något år skulle finnas mycket skadeinsekter, kunna använda sig av starkare medel än de som tillåts av biocertifikat.
7. Typ av vin : vissa noteringar på etiketten har för avsikt att ge information om vilken typ av vin det gäller eller om dess framställning. Till exempel ”Vendanges tardives” i Alsace för söta viner som gjorts på druvor som skördats sent. ”Vin jaune” eller ”Vin de paille” i Jura. ”Méthode traditionnelle” för mousserande vin som gjorts genom att kolsyran skapats naturligt genom en andra fermentation. ”Extra-sec, sec, brut, demi-sec” på champagne beskriver smaken från den torraste till den sötaste.
Det finns också markeringar såsom ”Elevé en fut de chêne” som betyder att vinet lagrats på ekfat, ”abscence de filtration” som betyder att vinet inte filtrerats samt ”absence de soufre” som betyder att ingen sulfat tillförts vinet. Dessa sistnämnda noteringarna är inte lagstiftade och det finns därför oändligt många varianter som ofta beror på lokal tradition och hur vin tillverkats från en region till en annan.
8. Cuvée : man kan ibland finna namn på etiketter som inte har med det obligatoriska namnet på vingården att göra, inte heller med en geografisk plats. ”Cuvée prestige”, ”Vieilles vignes” eller namnet på en av vinodlarnas barn förekommer ofta. Det är då frågan om en speciell variant som vinodlaren vill särutmärka på grund av en speciell produktionsteknik eller lagringsteknik.
